3096 dagar - Natascha Kampusch

0kommentarer





Beskrivning från Bokus:
Unik inblick i fångenskapens psykologi.


Den 2 mars 1998 blev tioåriga Natascha Kampusch överfallen och bortförd på väg till skolan. I över åtta år hölls hon inspärrad i ett specialbyggt ljudisolerat källarutrymme hos en man vid namn Wolfgang Priklopil. Fullkomligt utlämnad till förövarens nycker tvingades hon utstå såväl fysisk som psykisk misshandel, utan att veta om hon någonsin skulle bli fri igen. När hon som artonåring slutligen lyckades fly var hennes barndom över.

Med 3096 dagar tar Natascha Kampusch tillbaka makten över sin egen historia, från uppväxten och kidnappningen fram till utbrytningen och Priklopils självmord. Hennes vittnesmål över åren i gärningsmannens våld är en berättelse utan enkla svar, som ger en unik och utmanande inblick i fångenskapens psykologi. Insiktsfullt och drabbande beskriver Kampusch den frihetsberövades vardag: hur överlevnadsinstinkten kan få människan att anpassa sig till de mest extrema förhållanden, hur de fysiska betongväggarna omärkligt byts ut mot osynliga inre murar, och hur man som offer påverkas av en tillvaro där förövaren är hela ens värld. 




Eget omdöme:
Detta är en väldigt gripande bok men också väldigt imponerande. Natascha Kampusch skriver rakt och enkelt om hur hennes liv var före, under och även efter kidnappningen. När jag läste blev jag så otroligt imponerad av hur denna flicka, och senare unga kvinna, hanterar fångeskapen.

Stundtals är det svårt att läsa men jag känner inte att raderna fiskar efter medömkan. Det är ingen snyftbok skriven för att få medlidande. Hon berättar bara sin historia. Kampusch är saklig och reflekterar över varför hon tror att hon reagerade på vissa sätt i de olika situationerna hon ställs inför.

Man får också ta del av vad som händer efter att hon lyckas ta sig fri. Mediakarusellen som snurrar i rasande fart och som inte alltid respekterar henne och det trauma gått igenom.

Trots att boken är så sakligt skriven väcker den ändå starka känslor, det går inte att komma ifrån. Man vill gråta för Kampusch´s förlorade barndom och man blir galen på förövarens ondska, galen på media.

När jag läst ut boken kommer jag på mig själv att försöka reflektera över hur jag skulle hanterat en kidnappning och fångeskap i ett litet kolsvart rum i åtta år. Det går inte att föreställa sig hur man överhuvudtaget skulle stå ut, och respekten växer än mer för Kampusch.



     



Boken är inget mästerverk, men verkligheten tenderar inte att vara det heller. Detta är en sann historia som jag rekommenderar alla att läsa.


Tack till Bonnier Pocket för detta recensionsexemplar!







Kommentera

Publiceras ej