La Bibliothèque

Beskrivning från Bokus:
In every generation, there is a Chosen One. A slayer destined to protect the human race. She alone must fight the demons of hell. She alone must risk her life to stop the spread of evil. Buffy is the Chosen One.

In "Coyote Moon," a typical night at the carnival becomes deadly as shape shifters turn the amusement park into their own house of horrors.




Eget omdöme:

Detta känns som en bok för fansen. Man förväntas direkt att veta vem Willow är, Xanders karaktärsdrag och Buffys relation till Angel, trots att han inte ens är med i Coyote Moon. Ibland refereras det också till gamla händelser men bara ytligt. Det hjälper inte alls till med att förstå relationerna karaktärerna emellan. Det påpekas också ofta hur Buffy är relativt nyinflyttad till Sunnydale och hur hon inte gillar flytten men det ges aldrig en förklaring till varför hennes familj flyttade, var de kom ifrån och så vidare.

Bästa ordet för att beskriva boken - ytlig. Det ges ytterst ytlig information till läsaren. För en inbiten Buffy-fantast är boken kanske jättebra, men för mig som är ny på Buffy-området så blir det bara pannkaka. Det saknas till och med utseendebeskrivningar som brukar flikas in här och var i alla böcker för att man ska få en känsla för karaktären. (Hon viftade med sitt korta mörka hår etc.)


Men det är inte bara bakgrundshistorien som är ytlig utan även dialogen, Buffy och egentligen alla karaktärer. Coyote Moon handlar om ett tivoligäng som visar sig förvandlas till prärievargar. De är i stan för ett uppväckande av deras ledare vilken har varit död i hundra år. Farligt, farligt. I människoform har de redan förfört Buffys vänner inför ritualen, slagits med Buffy själv, hotat henne och låst in henne i en låda. Ändå tvekar hon inför tanken på att döda dem - de är ju ändå så snygga. Så mycket handlar om ytlighet i Coyote Moon att jag nästan kräks. När Buffy fångas i lådan så är inte första prioritet hur hon ska klara sig, att luften kan börja ta slut eller allmän panikkänsla. Nej, hon tänker på att det kommer att ta veckor för hennes ihoptrasslade hår att bli vackert igen..

Slutfajten med den store ledaren, som till råga på allt förvandlar sig till en farlig grizzly, var urusel. Hela historien har byggt upp till återuppståndelsen av ledaren och hur illa det skulle gå för alla omkring. Jag förväntar mig en ordentlig slutscen. Vad får jag? Buffy voltar in i grizzlybjörnen och sätter sedan ett svärd i honom. Det hela är över på mindre än en halv sida.



        



Jag brukar vara försiktig med att kalla en bok dålig, även om jag inte tilltalas kan jag ofta ändå objektivt se goda kvaliteter. Men Coyote Moon är skräp. En riktigt dålig bok. Dålig berättarstil, dåliga karaktärer, dåligt händelseförlopp.


Inget för mig. Alls.