Beskrivning från Bokus:

Kärlek är det värsta som kan hända.

 

Första delen i Lauren Olivers laddade dystopiska trilogi är en tankeväckande och spännande berättelse om de krafter som försöker kontrollera oss - och de vi inte själva kan kontrollera.

 

Förr i tiden var kärlek det viktigaste i världen. Människor gjorde vad som helst för den. De kunde ljuga för kärlekens skull. Till och med döda. Men allt är annorlunda nu. Kärlek är en sjukdom som går att bota. Regeringen ser till att alla genomgår behandlingen när de fyller arton. Ett liv utan kärlek är ett liv utan smärta. Det är tryggt, förutsägbart och lyckligt.

 

Lena Haloway har alltid sett fram emot dagen då hon ska bli botad. Men med 95 dagar kvar till behandlingen händer det otänkbara ...

 

 

Eget omdöme:

Något jag verkligen gillade med denna bok är hur huvudkaraktären Lena inte direkt är den rebelliska hjälten som ifrågasätter samhället! Lena längtar snarare till operationen och att matchas ihop med en lämplig partner, och istället finns det andra karaktärer omkring henne som börjar influera till ett annat tankesätt.

 

Historien är lättläst och flyter på bra. Slutet var ganska känslosamt för min del, ett plus för det. Twisten med Lenas mamma ger också plus. Det är också intressant att följa Lenas helomvändning och likaså relationen med Alex.

 

Något som jag upplever negativt med boken är att karaktärerna känns väldigt bleka. Jag känner dem inte riktigt, tar mig inte till dem. Kanske blir det bättre i nästa bok, då detta är första delen i en trilogi, men nej, jag faller inte för någon. Lena själv är inte särskilt märkvärdig, hennes moster Carol är irriterande men mest platt och för henne blir jag ganska likgiltig. Alex är dock en fin karaktär, en sådan kille som man gärna blev lite småkär i som tonåring. Snäll, lojal, tröstande, tålmodig, heroisk, rebellisk. Jag gillar Alex. Men samtidigt fattas det något och när boken är stängd är han glömd.

 

     

 

 

Trots lite negativ kritik så var det en trevlig bok som snabbt lästes ut. Och även om boken inte grep tag i mig så är jag ändå glad att den hade närmare 500 sidor. Det var en trevlig kvällsläsning!

 

Tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Beskrivning från Bokus:

Robert Neville är den siste mannen på jorden - men han är inte ensam.
En fasansfull farsot har dragit fram och gjort att resten av mänskligheten - män, kvinnor och barn - har muterat och förvandlats till fruktansvärda, nattlevande varelser som törstar efter Roberts blod.

 

Hopplösheten i Roberts liv är total, ändå förmår han inte göra slut på det. Han lever sitt liv på det enda sätt han kan: på dagarna åker han runt i det ödelagda Los Angeles och letar efter sina vilande fiender för att ta slut på dem, en efter en, med en påle i hjärtat. På natten barrikaderar han sig i sitt hus och ber om att få se ännu en gryning.

 

Så en dag händer något som stör hans monotoni. Men är det en välsignelse eller en förbannelse?

 

 

 

Eget omdöme:

Det är svårt att skriva denna recension utan att avslöja för mycket. Håll till godo med en ganska vag och svagt osammanhängande recension. Och läsläsläs boken!

 

Robert Neville är länge den enda karaktären i boken men historien blir ändå inte långtråkig och monoton. Det är snarare väldigt intressant att lära känna Neville, hans tankar, grubblerier, och hans dagliga rutiner - och det är också genom honom som man får ta del av vad som hänt med världen.

 

Neville intresserar sig så småningom för vad som har orsakat vampyrismen och för mig är det en ny och väldigt logisk förklaring som läggs fram. Svaret känns inte övernaturligt och taget ur det blå utan istället mycket möjligt.

 

Även om jag inte hade något alls emot att enbart läsa om Robert Neville så var höjdpunkterna helt klart händelserna där han möter hunden vilken han tyr sig till, samt kvinnan han möter längre fram. Historien med hunden skiljer sig väldigt mycket från filmen I Am Legend, och den är snarare tragisk och kort än lycklig-bästa-vän-för-alltid som i filmatiseringen. Överhuvudtaget skiljer sig filmen och boken väldigt mycket åt. Filmen känns nästan som en helt annan historia.

 

Historien utvecklas otroligt bra och det visar sig att alla vampyrer inte alltid är ointelligenta monster. Händelseutvecklingen tar också en helt annan vändning från och med Nevilles möte med en ensam och rädd kvinna. Vem är det verkliga monstret i den nya världen? Och slutet sen. Otroligt bra och överraskande, helt annorlunda mot filmens slut. Jag stängde boken med en klump i magen och många tankar.

 

 

 

 

Jag rekommenderar er alla varmt att läsa Legend! Jag började läsa i tron att boken och filmen var lika men det visade sig vara helt fel. Kan dock säga att även om filmen är bra så är boken faktiskt ännu bättre!

 

Och bokens omslag tillsammans med de svarta kanterna är bara helt underbart!

 

 

Tack till Styxx fantasy för recensionsexemplaret!

 

 

 

 

 

Beskrivning från Bokus:


Att vara Alexia Tarabotti i det viktorianska London är inte det lättaste. För det första har hon ingen själ. För det andra är hon redan tjugofem år och fortfarande ungmö ett faktum som inte blir bättre av att hon är rejält kurvig, frispråkig och värst av allt halvitalienska. Men detta är bara början på Alexias problem. Döda vampyrer, alldeles för stiliga varulvar och hemliga sällskap är snart vardagsmat och frågorna hopar sig: Är hennes själlösa förmågor verkligen en tillgång? Vem är fienden egentligen? Och viktigast av allt: Finns det te?

Själlös är den första delen i serien om den själlösa Alexia Tarabotti och utspelar sig i ett alternativt London i slutet av 1800-talet, där vampyrer och varulvar är en del av samhället. Det är en ångande steampunk-roman fylld av spänning, romantik, humor, luftskepp, bläckfiskar och bakelser.



Eget omdöme:

Själlös är en sådan bok som jag förtjust sträckläste. Men några böcker senare kan jag inte riktigt komma ihåg vad som hänt, och absolut inte hur den slutade. Jag har fått gå tillbaka och kika i pärmarna för att friska upp minnet.

Något som i alla fall verkligen tilltalade mig var hur boken är skriven med humor. Ofta smålog jag under läsandets gång. Huvudkaraktären Alexia Tarabotti passar inte alls in i mallen för en dam - korrekt, artig, förtjusande och formbar. Därför uppstår också många roliga situationer och repliker.

Dessutom var det väldigt tillfredställande att läsa om droskor, luftskepp, grevinnor och artiga konversationer. Tidsandan är mycket väl beskriven, och man både förfasas och underhålls av societetens stränga etikettsregler och svala artighetsfraser. Karaktärerna har också ganska udda och roliga namn, och de benämns med titel vilket var väldigt charmigt och tidstypiskt. Miss Hisselpenny, Lord Ankeldama, professor Lyall - hur kan man inte tycka om det?

En negativ aspekt med Själlös är allt tjat om kläder! I början tyckte jag om att läsa om spetsbrodyrer, silkeshandskar och underkjolar. Men det blir snart tröttsamt då varenda person Alexia möter ska beskrivas in i minsta detalj..

Själlös är ju inte bara en bok om en halvitaliensk etikettsbrytande dam utan handlar också om varulvar och vampyrer.
Det var intressant att läsa hur dessa har blivit en accepterad del i samhället. De är avdramatiserade och som läsare känner jag att fokusen inte ligger på att de är övernaturliga monster som gömmer sig i skuggorna, utan att de är individer med olika personlighetsdrag vilka bidrar till samhället.




     



Som sagt, jag sträckläste. Men boken lämnar inget riktigt avtryck hos mig ett par veckor senare, så att skriva denna recension var ganska svårt. Trots det kommer jag nog läsa bok nummer två - även om jag inte kommer skynda mig till närmsta bokhandel.

Ett stort plus för de svarta kanterna, mycket snyggt!



Tack till Styxx fantasy för recensionsexemplaret!







Beskrivning från Bokus:

In Mary's world there are simple truths. The Sisterhood always knows best. The Guardians will protect and serve. The Unconsecrated will never relent. And you must always mind the fence that surrounds the village; the fence that protects the village from the Forest of Hands and Teeth. But, slowly, Mary's truths are failing her. She's learning things she never wanted to know about the Sisterhood and its secrets, and the Guardians and their power, and about the Unconsecrated and their relentlessness. When the fence is breached and her world is thrown into chaos, she must choose between her village and her future - between the one she loves and the one who loves her. And she must face the truth about the Forest of Hands and Teeth. Could there be life outside a world surrounded in so much death?




Eget omdöme:

Jag gillar, ja ibland rent av älskar The Forest of Hands and Teeth. Jag tycker om Mary, denna karaktär full av personlighet och kampanda, med drömmen om det mytiska havet och den överväldigande kärleken till Travis. Hon är både klok och oresonlig. Stark och svag. Något jag verkligen gillar med henne är hennes förmåga att älska och samtidigt tänka klart. Hennes kärlek är så fantastiskt stark men ändå har hon förmågan att se bortom det rosa skrimret och ta kloka, och ibland svåra, beslut.

Genom läsandet får man en mycket bra bild av hur världen har blivit och hur det inhägnade samhället , där Mary bor, ser ut. De levande döda finns hela tiden i bakgrunden, klängandes och klagandes vid stängslet. Jag upplever verkligen den här postapokalyptiska känslan. Människorna lever sina liv, har sina traditioner och sin tro. Samtidigt som de nästan desperat försöker öka sin population, tvingas ha vaktposter och lever i oro för om stängslet kommer ge vika. Befolkningen är övertygade om att de är de enda människorna kvar på jorden och boken förmedlar verkligen känslan av en inhägnad liten prick mitt i en gigantisk skog full av död.

Systerskapet och den starka tron på en gud var också intressant. Likaså berättelserna om livet före de levande döda och sägnerna som uppkommit sedan dess. Dock förväntade jag mig mer mystik kring systerskaper. Fler dolda hemligheter och konspirationer som skulle uppdagas.

Annars flyter historien på väldigt bra, långsamma och intressanta partier blandas med andan-i-halsen-action. Jag vill inte kalla boken ett mästerverk men jag kan inte riktigt motivera varför - det är något odefinierbart som stör mig. Samtidigt tycker jag ändå att den är just det, ett mästerverk. Boken spelar verkligen på mina känslor. Jag lider med karaktärerna, blir så arg, ledsen, förvirrad och spänd. Det är sällan en bok får fram sådana känslor hos mig. Och därför ger jag boken en femma. Den berör verkligen och för mig är det ett mästerverk.




    




För övrig så älskar jag omslaget jag valde, dock var bokens kvalité inte särskilt bra. Sidorna var vikta på ett sådant sätt att sidorna i mitten inte var fästa vid bokens rygg. Därför trillade också mittens sidor ut när man öppnade boken för mycket. Lite tråkigt.

Annars var det kul med smakprovet på uppföljaren som kom med i slutet. Den kommer absolut köpas!

Rekommenderas!








Beskrivning från Bokus:

Boken handlar om artonåriga Katsa. Hon lever i en värld med sju kungadömen, där vissa ovanliga barn föds som så kallade "särlingar", med olikfärgade ögon. Ett barn med olikfärgade ögon har en särskild gåva, och föräldrarna måste lämna sitt begåvade barn till landets kung. Katsas gåva är dödandets gåva, så hon har vuxit upp vid kungens hov och utnyttjas som torped. Hon skickas ut på uppdrag att hota, lemlästa eller döda kungens fiender.

Allt förändras när hon möter den unge prins Po, som också är en särling. Han har tankeläsandets gåva. Kärlek uppstår, och tillsammans ger de sig ut för att störta en ondskefull kung. De upptäcker också oanade sanningar om sig själva - har Katsa verkligen dödandets gåva eller är hennes talanger egentligen till för något annat ...? Och hur ska de kunna störta en kung som har gåvan att kontrollera andra människor? 




Eget omdöme:

Detta är en bok som jag velat läsa länge och efter många positiva recensioner har förväntningarna bara blivit högre och högre. Och visst infrias mina förväntningar också till stor del.

Katsa är en spännande och självständig karaktär som är lätt att tycka om. Jag gillar att hon är lite svår, lite tjurig och egensinnig. Hon känns också djup och det är intressant att följa hennes tankar kring sin gåva. Po är också en väldigt sympatisk och karismatisk karaktär. Han är sådär perfekt utan att vara överjordisk. Man kan inte låta bli att favorisera scenerna med honom lite extra. Relationen mellan Katsa och Po är mysig att följa och man bara väntar på ett lyckligt slut så att man nöjt kan pusta ut.

Historien i sig är också bra, dock bygger det upp till ett antiklimax. När slutet kommer efter en lång resa med svåra prövningar är det över på ett ögonblick och man sitter där med glasartad blick och undrar om det verkligen var allt. Det dock sker en del oväntade händelser och spännande vändningar vilket jag verkligen tycker om. Boken känns inte förutsägbar och det blir spännande att läsa vidare.


Dock är jag inte alls nöjd med det ganska öppna slutet, särskilt inte med tanke på att uppföljaren inte alls handlar om Katsa och Po! Historien känns därför ofullständig och det är frustrerande att inte få veta hur det går för karaktärerna man fäst sig så vid.

Men en fyra får boken i alla fall! Det är den värd!


   



Som en sidenote så var jag inte helt bekväm med vissa namn, exempelvis Bitterblue och Skye. De kändes ganska töntiga och klyschiga. Men de kanske är typiska fantasy-namn? Namnet Katsa gillade jag däremot, troligtvis för att det påminner så mycket om Katniss från Hungerspelen.


Tack till Semic för recensionsexemplaret!







Beskrivning från Bokus:

Vädret har varit underligt i flera veckor, och David Drayton tycker först inte att det är något konstigt med dimman som väller in över sjön efter en våldsam sommarstorm. Men ett instinktivt obehag säger honom snart att det som närmar sig inte är någon vanlig dimma.

Tillsammans med sin son och en granne åker David in till stormarknaden, och under tiden omsluts staden av dimman. En rad skrämmande händelser inträffar kort därpå, och stadens invånare inser med stigande fasa att det rör sig okända och dödliga varelser i det ogenomträngligt vita.

David och hans son blir tillsammans med andra invånare som åkt för att handla fast på stormarknaden, och snart bildas olika grupper bland dem. De som vägrar tro på vad som händer, de som helt enkelt kopplar bort hjärnan inför skräcken de bevittnar och domedagsprofeterna, som anser att ett blodsoffer är det enda som kan häva förbannelsen. David tillhör gruppen som instinktivt känner att det enda de kan göra är att försöka fly. Men hur flyr man utan att se, och utan att veta vad för slags fiender som blixtsnabbt rör sig i dimman ...



Eget omdöme:
Detta var en väldigt kort bok och troligtvis är det därför jag känner att allt går så fort. Historien har inte den där makliga och sakliga takten som jag är van vid hos King, där mystiken långsamt vävs ihop och bilden sakta klarnar.

Jag gillar inte att ingen förklaring eller någon ordentlig teori ges till dimman. I boken nämns en militärbas som kanske kan vara anledningen till dimman. Och sen sägs det inte mer. Varför kan basen vara ansvarig, vad gör dem där, varför gör dem det? Inget svar, inga spekulationer.

Så dimman kommer och huvudkaraktären David är fast i en stormarknad med sin son och diverse andra människor. Grupperingar bildas och olika beslut fattas om vad som ska göras, dödsfall sker och allmän panik uppstår mellan ruset av all öl och sprit de häller i sig. Självklart är de inte eniga - förutom på en punkt. Alla monster i dimman måste komma från en reva mellan olika dimensioner. ...Ursäkta? Detta påstående bara kastas ut i en mening och sen är det inte mer med det. Intressant. För om jag skulle råka ut för galna monster som antagligen kommer från en topphemlig militärbas skulle min första tanke vara att de har experimenterat med biologi och av misstag, eller medvetet, skapat dödliga mutationer. Men hey, det är bara jag. Normala människor kanske direkt antar att det är något fuffens med en monsterdimension som tagit över vår värld?

Historien var inget att hurra för, berättartekniken likaså. Och när det är så dåligt kan man inte undgå att förbise den dåliga kvinnosynen. Kvinnorna är antingen enbart sexiga objekt med fast stjärt eller så är de gamla haggor, vilka kan delas in i två kategorier: gamla haggor med ett uns intellegens för att kompensera för bristen på skönhet och ungdom, eller gamla-galna-korkade-farliga-maniska-besatta satmaror.

King har dessutom skapat en riktig gris i David, troligtvis inte medvetet dock. David är fast med sin son, hans fru är troligtvis uppäten, de svävar i livsfara - och han blir tänd på en annan kvinna. "Han måste ha henne", "han skulle ha satt på det där". Så mellan varven av monster och heroiska insatser få man läsa om kåtbockens begär, kvinnans fasta rumpa och hennes gungande bröst. Och självklart smiter de in på ett kontor för en snabbis någon gång i historien. Detta efter att de bara varit fast något dygn eller två. Snabba puckar. Dessutom måste King nästan tvångsmässigt benämna kvinnliga bikaraktärer som sexiga, snygga, fasta, åtråvärda. Vi behöver inte veta att två tonåriga tjejer är snygga, särskilt inte när de bara nämns i en enda mening i hela boken. Det är orelevant.


    



Nej, jag gillar inte alls boken. Historien vacklar och karaktärerna är ytliga och dumma. Och med en så dålig historia märks de dåliga kvinnoskildringarna ännu mer. Det är dessutom något jag märkt av i andra tidiga böcker av Stephen King och jag börjar bli lite anti. Jag är trött på Kings beskyddande och starka män versus de ängsliga och sexiga kvinnorna.








Baksidetext:
She sees dead people - and they see her.

Chloe Saunders used to have a pretty normal life. But that changed on the day she met her first ghost. Locked up in Lyle House, a group home for troubled teens, she finds out there´s more to the home´s teen residents than meets the eye. Will Chloe be able to uncover the dangerous secrets of Lyle House ... or will its skeletons come back to haunt her?




Eget omdöme:
När jag beställde hem denna boken visste jag inte så mycket om den. Jag visste att historien skulle ha paranormala inslag men inte mycket mer än så. Att inte veta något gjorde bara boken roligare att läsa, jag visste ju inte alls vad jag skulle förvänta mig!

Jag vill bara diskutera och beskriva och berätta hur bra boken är! Men jag ska försöka att inte avslöja så mycket.

Huvudkaraktären är Chloe som vi får följa i jag-form. Hon lever med sin ganska frånvarande pappa och flyttar ofta runt på grund av hans jobb. Förutom ett kringflackande liv så lever hon ganska normalt. Efter något som visar sig vara en paranormal upplevelse i skolan tvångsintas hon på ett gruppboende. Hon medicineras och diagnostiseras och får bara vaga svar på sina frågor.

Början av boken väckte starka känslor hos mig. Jag blev arg över hur Chloe behandlas, förfärad över att hon kan låsas in utan några som helst föregående symtom. Allt får sedan en förklaring, även om det inte är en trevlig sådan. Lyle House visar sig vara något annat än ett vanligt gruppboende för problemungdomar.

Jag gillar karaktärerna i boken! De är kanske inte de mest tredimensionella personerna men alla har sin charm även om vissa retar gallfeber på mig. Trevliga Simon, hemska Tori, tjuriga Derek. Både Chloe och de andra intagna på hemmet visar sig ha olika slags paranormala förmågor, vissa mer medvetna om det än andra. Chloe börjar tyst ifrågasätta Lyle House och de som driver det vilket tar både henne och de andra karaktärerna till oväntade platser.




     



The Summoning innehåller konspirationer och skrämmande inslag. Scenerna där Chloe, omedveten om sin styrka, råkar kasta tillbaka själar i deras ruttnande kroppar är obehagliga att läsa. Det finns också goda bakgrundhistorier och som läsare känner jag att jag verkligen att jag får ta del av bokens värld och karaktärernas liv. Det är också väldigt kul att få följa hur tonåringarna upptäcker och utvecklar sina förmågor. Det är inte helt oproblematiskt vilket gör att det känns väldigt realistiskt.

Historiens potential utnyttjas inte helt till sin fullo men det är ändå en riktigt njutbar bok och ett måste att läsa uppföljaren - boken ingår i The Darkest Powers-trilogin!

Boken når inte helt upp till en femma, men den är en solklar fyra! Och ett extra plus för det underbara omslaget! Storpocket med svart spets på baksidan, vackert typsnitt, och lite sträv känsla på hela boken utom på smycket som är glansigt och fint.










Beskrivning från Bokus:
Det finns en okänd människoart som lever mitt ibland oss. Människor av kött och blod, precis som vi, men de har snövit hud och vitt hår och deras cellstruktur gör att ljuset bryts mot deras kroppar, och därför kan våra ögon inte se dem. Men vi kan märka dem ibland, när de råkar komma för nära oss. Känslan av att det finns någon annan i rummet, trots att vi vet att vi är ensamma.

När journaliststudenten Alexandra intervjuar barn om deras låtsasvänner börjar underliga saker hända. Barnen beskriver vita människor som finns i deras närhet och som föräldrarna inte kan se. En teckning gjord av en mentalpatient visar en känd men ändå märklig värld, som både skrämmer och lockar henne.

Det blir upptakten till en berättelse om en värld som de flesta av oss inte visste fanns. En värld så otrolig, men samtidigt så vacker att man, när man bjuds in i den, lockas att tro att den är sann.



Eget omdöme:
Jag älskar idén om ett annat folk som lever mitt bland oss. De ickesynliga är väl beskrivna och genomtänkta. De fungerar också som ett ideal. De är människor som lever på "det rätta sättet". De är effektiva, känsliga, kreativa, har samhörighet och lever nära naturen. De har uppnått harmoni. I motsats till detta finns de vanliga människorna som vi känner dem; de är stressade, högmodiga och har tappat kontakten med moder jord.

Som sagt, arten är väl beskriven. Men ofta får jag känslan av att sitta i skolbänken. Det är en trovärdig historia med mycket, mycket fakta och reflektioner. Jag tycker att det är ett tema över hela boken, nästan oavsett vad det gäller så låter Härén sina karaktärer spruta ut kunskap, eller bara flika in något klokt bland raderna i tid och otid. Ibland känner jag inte att kunskapen man får ta del av är särskilt relevant för att föra historien vidare. Intressant och tänkvärd, men inte relevant. Det känns mer som ett försök att visa sin intelligens. Det märks att Härén är smart men jag vill inte hela tiden läsa om vilka paralleller som kan dras till hit eller vilka reflektioner som kan passa dit. För mycket för min smak.

Jag gillade inte heller upplägget på boken, varje kapitel var på 2-3 sidor. Efter de tre sidorna ur de vanliga människornas perspektiv kommer sedan 1-2 sidor av de ickesynligas perspektiv, helt kursiverat. Genom kursiveringen blir det en tydlig avgränsning men det är inte helt bekvämt att läsa. För mig var boken alldeles för upphackad.

         



En helt okej bok. Jätteintressant idé och väldigt tänkvärd, dock överambitiöst utförande och alldeles för korta kapitel.











Beskrivning från Bokus:
In every generation, there is a Chosen One. A slayer destined to protect the human race. She alone must fight the demons of hell. She alone must risk her life to stop the spread of evil. Buffy is the Chosen One.

In "Coyote Moon," a typical night at the carnival becomes deadly as shape shifters turn the amusement park into their own house of horrors.




Eget omdöme:

Detta känns som en bok för fansen. Man förväntas direkt att veta vem Willow är, Xanders karaktärsdrag och Buffys relation till Angel, trots att han inte ens är med i Coyote Moon. Ibland refereras det också till gamla händelser men bara ytligt. Det hjälper inte alls till med att förstå relationerna karaktärerna emellan. Det påpekas också ofta hur Buffy är relativt nyinflyttad till Sunnydale och hur hon inte gillar flytten men det ges aldrig en förklaring till varför hennes familj flyttade, var de kom ifrån och så vidare.

Bästa ordet för att beskriva boken - ytlig. Det ges ytterst ytlig information till läsaren. För en inbiten Buffy-fantast är boken kanske jättebra, men för mig som är ny på Buffy-området så blir det bara pannkaka. Det saknas till och med utseendebeskrivningar som brukar flikas in här och var i alla böcker för att man ska få en känsla för karaktären. (Hon viftade med sitt korta mörka hår etc.)


Men det är inte bara bakgrundshistorien som är ytlig utan även dialogen, Buffy och egentligen alla karaktärer. Coyote Moon handlar om ett tivoligäng som visar sig förvandlas till prärievargar. De är i stan för ett uppväckande av deras ledare vilken har varit död i hundra år. Farligt, farligt. I människoform har de redan förfört Buffys vänner inför ritualen, slagits med Buffy själv, hotat henne och låst in henne i en låda. Ändå tvekar hon inför tanken på att döda dem - de är ju ändå så snygga. Så mycket handlar om ytlighet i Coyote Moon att jag nästan kräks. När Buffy fångas i lådan så är inte första prioritet hur hon ska klara sig, att luften kan börja ta slut eller allmän panikkänsla. Nej, hon tänker på att det kommer att ta veckor för hennes ihoptrasslade hår att bli vackert igen..

Slutfajten med den store ledaren, som till råga på allt förvandlar sig till en farlig grizzly, var urusel. Hela historien har byggt upp till återuppståndelsen av ledaren och hur illa det skulle gå för alla omkring. Jag förväntar mig en ordentlig slutscen. Vad får jag? Buffy voltar in i grizzlybjörnen och sätter sedan ett svärd i honom. Det hela är över på mindre än en halv sida.



        



Jag brukar vara försiktig med att kalla en bok dålig, även om jag inte tilltalas kan jag ofta ändå objektivt se goda kvaliteter. Men Coyote Moon är skräp. En riktigt dålig bok. Dålig berättarstil, dåliga karaktärer, dåligt händelseförlopp.


Inget för mig. Alls.






Beskrivning från Bokus:

Skulle du köpa en vålnad? Förmodligen inte.
Men det är just vad Jude Coyne gör, på internet. Coyne är en firad rockstjärna som dragit sig tillbaka till sin gård i North Carolina med sin samling av platinaskivor, ockulta troféer och sin flickvän, Georgia.

Vålnaden som levereras punkligt i en hjärtformad ask är tänkt som ett makabert tillskott till samlingarna. Men vålnaden vill se Jude Coyne död och begraven. Och det gäller inte bara Coyne. Alla som kommer i vålnadens väg riskerar att gå samma öde till mötes. Jude och Georgia tvingas fly för sina liv. Det blir en skräckfärd till helvetet utan returbiljett, undan vålnaden, utan nåd.




Eget omdöme:
Jag har länge kikat på denna bok och är glad att jag äntligen slog till. För det är en bra bok, men kanske inte så mycket mer än så.

Visst är boken skrämmande och kuslig. Allra mest i början när spökerierna drar igång och man inte riktigt har svar på sina frågor om vem och varför. Längre fram i boken tycker jag att det blir mer direkt våld än skrämmande incidenter och som läsare sitter jag inte som på nålar och är orolig för att vända blad, vilket jag gjorde i början. Dock är jag ganska lättskrämd, så början av boken känns kanske inte lika kuslig för andra läsare.


Det finns en ganska obehaglig bakgrundshistoria som nystas upp längre fram i boken. Dock tycker jag inte att den går särskilt djupt. Man får veta det nödvändiga för att knyta ihop säcken men inte särskilt mycket mer. Likadant är det med karaktärerna. Det absolut väsentliga för historien finns där men inga egentliga bakgrundshistorier eller karaktärsdrag. För mig stapplar boken med så ytliga karaktärer. När boken är utläst har jag inte lärt känna dem och kan inte säga att "detta är Jude" eller "så här skulle Georgia göra".

Senare i boken flyr karaktärerna och ger sig ut på vägarna. Det känns som om tanken är en kort men episk resa på flykt. Istället tycker jag bara att det är lite kringvacklande och egentligen sker inte särskilt mycket för att föra händelseutvecklingen vidare. Igen, i alla fall inget som går på djupet.



       


För mig är detta en lättsmält bok men också lätt glömd. Ryslig på vissa ställen men annars gör den inget större avtryck. Helt okej, men jag är ändå glad att jag läste den.









Beskrivning från Bokus:
Nigerianske Amos Tutuola (1920-1997) tillhör den afrikanska litteraturens mest inflytelserika författare. Berättaren i hans andra roman Mitt liv i spökenas bush förirrar sig in i bushen som sjuårig pojke. Först när det är för sent att vända tillbaka förstår han att han i själva verket har trätt in i spökenas bush, en plats där enbart de döda är välkomna. I sina försök att hitta tillbaka till de levandes värld vandrar han från spökstad till spökstad. På vägen träffar han på den ena oförglömliga karaktären efter den andra: stinkspöket, den blixtögda modern, superkvinnan.

I Mitt liv i spökenas bush väver Amos Tutuola samman yorubafolkets häpnadsväckande mytologi med egna överrumplande infall. Ilande skräck och rungande skratt är lika viktiga, oskiljaktiga delar i en sant magisk berättelse. Sphinx utgåva är den första svenska översättningen av denna moderna klassiker. Boken är dessutom försedd med originalillustrationer av John Andersson och ett ingående efterord av översättaren Niklas Nenzén.




Eget omdöme:

Detta är en bok jag faktiskt inte läst ut, trots att den inte har särskilt många sidor. Jag har försökt och försökt men fastnar bara inte. Ändå kan jag tycka om boken rent objektivt. Det är ett fantastisk surrealistiskt berättarspråk och en intressant inblick in i afrikanska myter och legender.

Jag tror att problemet för mig är det snabba händelseförloppet. Pojken dras in i massor av olika situationer i en väldigt snabb takt och tillsammans med ett stundtals konstnärligt språk blir det för mycket. Jag tror också att det helt enkelt inte blivit rätt tillfälle för just denna bok. Jag har helt enkelt länge varit inne i en period med mer lättläst litteratur.

Jag har inte tjuvkikat på slutet för jag tror absolut att jag kommer att läsa ut Mitt liv i spökenas bush tillslut. Men efter försök på försök ger jag upp för tillfället och låter den mogna. Kanske blir den en jättefavorit längre fram?

Men vill du ha en utmanande läsupplevelse med snabba vändningar så är detta rätt bok för dig!




Det känns inte rätt att ge ett betyg när jag inte läst ut hela boken så det lämnar jag öppet.


Tack till Sphinx förlag för recensionsexemplaret!










 

Beskrivning från Bokus:

Morganville is a small town filled with unusual characters - when the sun goes down, the bad come out. In Morganville, there is an evil that lurks in the darkest shadows - one that will spill out into the bright light of day. For Claire Danvers, high school was hell, but college may be murder. It was bad enough that she got on the wrong side of Monica, the meanest of the school's mean girls, but now she's got three new roommates, who all have secrets of their own. And the biggest secret of all isn't really a secret, except from Claire: Morganville is run by vampires, and they are hungry for fresh blood.





Eget omdöme:
Jag har lite olika åsikter.

Det jag gillar är att vampyrerna inte är supercharmiga vegetarianer a là Twiligth. Men samtidigt är de inte heller lika brutala och totalt alienerade från mänskligheten som vampyrerna i exempelvis Släktet. De är knappast goda men de är inte heller bestialiska monster. De känns realistiska. De har ingen respekt för människorna i Morganville, men varför skulle de när de så uppenbart har övertaget? Jag gillar också systemet med beskyddet. De människor som samarbetar belönas, de som gör uppror förintas. Om vampyrer hade styrt min stad hade systemet nog varit som i Morganville. Håll huvudet nere och orsaka inget trubbel så händer inget dig och din familj. Och glöm inte de regelbunda bloddonationerna..


Jag gillar karaktärerna. Eller i alla fall deras dynamik. Det är något underbart mysigt med fyra vänner som äter chili och spelar tv-spel mitt i en vampyrstad. Som diskuterar strategier och lösningar till problem efter problem efter problem. Jag gillar också hur de kommer varandra så nära och verkligen ställer upp för varandra - även om någon av dem idiotiskt nog kastat sig rätt in i faran.

Och på tal om idioti så kommer jag att tänka på Claire. Jag gillar att hon inte lyssnar slaviskt på vad andra säger men samtidigt blir jag också galen på henne. Hon jagas av både farliga människor och ännu farligare vampyrer men ska bestämt ÄNDÅ gå till skolan eller någon annanstans och utsätta sig själv och hennes vänner för fara. Hur många gånger ska hon misshandlas, hotas och skrämmas från vettet innan hon stannar inne? I princip varje gång hon ger sig ut på gatorna händer det något livsfarligt. Hon kidnappas, ställs inför arga vampyrer, galna tjejer. De kastar syra på hennes rygg, vill bränna henne levande, knuffar henne nerför trappor, vill ha henne som mellanmål. Men vad spelar det för roll? Skolan är viktigare än livet..?


Boken känns lite som en actionrulle. När Claire väl flyttat in i Glashuset och lär sig om stadens vampyrer så snubblar händelserna över varandra. (Mycket tack vare att hon hela tiden envisas med att utmana ödet..) Det blir stora problem och kniviga situationer, och jag undrar flera gånger hur tusan det ska lösa sig. Jag kan nästan inte tro hur många gånger de faktiskt klarar sig från att brännas på bål eller dumpas i en liksäck bakom någon soptunna. Det känns ofta helt omöjligt att karaktärerna ska klara sig men ändå gör de det på något sätt. Och det måste jag ge pluspoäng för - boken är inte förutsägbar.



         




Allt som allt är det mest plus ändå. Jag är glad att jag valde att läsa på engelska. Dock tycker jag att cliffhangern i slutet var väldigt dålig. Himla bra i alla fall att jag köpte en samlingsvolym med de tre första böckerna, det var bara att vända blad och fortsätta på nästa bok!


Jag kan rekommendera samlingsvolymen! Fint inbunden och med snygga röda sidor och ett rött sidenband som bokmärke. Jag är supernöjd!









Beskrivning från Bokus:


Kärlek, passion och fördomar i 1870-talets New York-societet.

I New Yorks societet mot slutet av 1800-talet är de sociala konventionerna och ytan allt. Det unga paret Newland och May är lyckligt förlovade och planerar sitt bröllop. Då dyker Mays omtalade kusin Ellen upp. Ellen står för något helt annat än vad Newland är van vid. Han blir handlöst förälskad i henne och allt ställs på sin spets. Vilken väg ska han välja - ska han följa den väg som stakats ut åt honom eller följa sitt hjärta?




Eget omdöme:

Ingen hit för mig tyvärr. Jag tycker att boken är långsam utan några särskilda höjdpunkter, det finns inget riktigt driv i historien. Jag har många gånger lagt ner den för att sedan tvinga mig igenom ytterligare några sidor.

Språket är perfekt för tidsandan men samtidigt fyllt med krusiduller. Jag märker att jag fort tröttnar på sociala konvenanser och artiga fraser, på middagsbjudningar och ponnyvagnar.

Karaktärerna lämnar inga avtryck hos mig heller. Mycket av deras personlighet måste läsas in mellan raderna eftersom att allt de säger maskeras i långa och artiga utläggningar. Och trots att historien bygger på ett slags stillsamt och hemligt triangeldrama förekommer inga som helst känsloutbrott. Dramat maskeras även det i social anständighet och rådande etiketter.


Man kan hitta ytliga reflektioner över kvinnans ställning, invanda mönster, samhällets normer och etiketter, societetens fördomsfullhet mot det udda, och så vidare. Men de fördjupas inte och det blir aldrig någon riktig diskussion eller något som påverkar historien.



            



Boken är ett perfekt exempel på dåtidens societet och är väldigt fin som en historiebok om sociala regler och normer inom överklassen. Men för mig försvinner läslusten i den ljumma berättelsen och alla dess språkliga krusiduller. Tyvärr.



Tack till Bonnier Pocket för recensionsexemplaret!







Beskrivning från Bokus:
En natt 1904 lämnar den unga svenskan Hanna Lundmark ett fartyg som ankrat i Portugisiska Östafrika. Av en tillfällighet blir hon ägare till den största bordellen i huvudstaden Lourenço Marques. Hon fylls av medkänsla för de prostituerade och hon upprörs över hur de svarta behandlas av den koloniala vita minoriteten.Men de svarta kvinnorna värjer sig för hennes försök till närhet. Mötet med Pedro Pimenta, en entreprenör i de vita människornas rädsla, och en våldsam och brutal tragedi tvingar Hanna att bestämma sig för vem hon är och vilket liv hon egentligen ska leva. Steg för steg förändras hon och växer in i en ny och oväntad roll

Mankells roman bjuder på spännande och tankeväckande läsning. Miljöskildringarna imponerar och personteckningen är övertygande... En mycket välskriven och uppfordrande roman. Mankell gestaltar skickligt hur både herren och slaven är insnärjda i en järnbur av ömsesidig rädsla. Men han visar också att gränserna mellan Vi och de Andra trots allt kan utmanas, också när oddsen ser som mest hopplösa ut.
- Svenska Dagbladet




Eget omdöme:
Denna roman är väldigt annorlunda från vad jag brukar läsa men den var väldigt intressant. Att följa unga Hanna i livet, från kalla och fattiga Sverige, på fartyget mot Australien och sedan i Afrika. Kulturkrockarna är många och orättvisorna stora.


Boken berör.
Man lider med Hanna och hennes öde. Historien utspelar sig bara på ett år eller två men livet stannar inte, så mycket kastas framför hennes fötter och Hanna känns tillslut inte längre som den unga flickan som spontant hoppade av vid Afrikas kust. Istället känns hon gammal, livets bördor ligger tungt lastade och hon är helt ensam i ett främmande land.

Man lider också med Afrikas befolkning. Som läsare är ilskan och frustrationen är stor över européerna som tagit över staden och gjort den till sin, som förslavat befolkningen och tydligt markerat vem som är "herre". Hanna är en av de få ljusa människorna i boken, resten är mörka. Tjänare, prostituerade på bordellen, arbetare, slavar. Detta är också en bok om dem. Om deras vardag, deras styrka i tvånget av underkastelse.


       



Jag kan verkligen rekommendera Minnet av en smutsig ängel! Främst för att det är en bra bok med väl utarbetad handling, samtidigt som man indirekt får ta del av den afrikanska befolkningens liv under tidigt 1900-tal. Det är en skildring om en ung kvinna från Sverige men man får med sig så mycket mer kunskap och insikt om rasism och ondska, men även om medkänsla och förståelse.



Tack till Leopard förlag för recensionsexemplaret!





   



Beskrivning från Bokus:

John Holdsworth lever ett gott liv i 1780-talets London. Han är lyckligt gift, har en liten son och trivs med sitt arbete som mångsysslare inom bokbranschen. Så en dag förändras allt, utan förvarning drabbas han plötsligt av en serie tragedier. Det hela börjar med att hans son och hustru drunknar i Themsen och slutar med att hans företag går omkull.

John är nu helt ruinerad, han har inte ens en egen bostad längre. När han kontaktas av en rik änka som ber om hans hjälp tvekar han inte. Arvodet är generöst, och han har inget mer att förlora. Uppdraget innebär att John ska bege sig till Cambridge, där änkans son Frank studerar. Änkan har fått veta att Frank inte alls är sig lik längre, han sägs ha blivit mentalt instabil och är under läkarvård. Men det är något som inte stämmer. Vad är det egentligen som har hänt Frank?

Då John besöker Franks college förs han i en sluten värld präglad av urgamla traditioner, men också av farliga intriger, oskrivna regler och pennalism. En värld där alla vet vikten av att bevara en hemlighet, och där ett brutalt brott lätt skulle kunna döljas...





Eget omdöme:

Den här boken har allt. Akademiska England, 1700-tal, galenskap, hemliga sällskap, mysterier, ett mord höjt i mystik. Ändå fastnar jag inte. Det känns verkligen att det är en deckare i 1700-tals förklädnad. Och deckare är inte alls min genre.

Jag har svårt att komma ihåg alla karaktärer då alla benämns som mr Efternamn: mr Holdsworth, mr Richardson, mr Oldershaw. Charmigt egentligen men det blir för mycket för min smak. Men inte nog med alla mr, sir och mrs hit och dit - i personligare situationer benämns karaktärerna med förnamn istället. Jaha, vem var vem nu då? Kanske var det svårt för mig att koppla namn till karaktärer eftersom att jag läste boken vid tre olika tillfällen med pauser mellan. Det går säkert bättre om man läser boken i ett streck.


En väldigt bra sak med boken är dock hur den skildrar klassamhället, även om det inte känns riktigt medvetet eller som poängen med historien. Den utspelar sig i överklassens akademiska värld, samtidigt som man även då och då får små glimtar av tjänarna och deras liv.

På Bokus beskrivs boken som gastkramande.
Det skulle jag inte riktigt hålla med om. Ett spöke ska figurera men det får snart logiska förklaringar, likaså den mentala instabiliteten hos en av huvudkaraktärerna. Personligen sitter jag inte på helspänn, ivrigt vändande på bladen. Inget gastkrameri för min del.


      




Jag vill så gärna tycka om denna bok men den faller platt. Konstigt nog eftersom att den har de flesta av de ingredienser som jag tycker om hos en bra historia. Men dialogen griper inte tag i mig, berättarstilen likaså. Egentligen är det inget fel med boken, den är inte dålig. Men överraskande nog är den absolut inget för mig. Omslaget tycker jag däremot mycket om!



Tack till Månpocket för recensionsexemplaret!








Beskrivning från Bokus:
I Hoshigahara finns en stor skog som barnen i trakten inte vågar gå in i, eftersom det sägs att den är hemsökt av spöken och andra hemska varelser. Men mitt i skogen står ett litet hus där en man bor med skogsandarna!

Hisae Iwaokas manga är en hjärtvärmande och lite melankolisk fantasy fylld med andar, vindgudar och andra märkliga väsen.


Eget omdöme:
Hmm.. Jag hade faktiskt lite svårt att hänga med i svängarna. Tycker att det var en lite för otydlig handling ibland och mycket gick så fort fram. Det finns många fina stycken men det är just stycken, när det gäller hela handlingen i stort så är jag bortkollrad. Tyvärr.


Mysigt dock med alla andar och väsen.
Den lilla stenanden till exempel - ursöt. Illustrationerna är finfina och hela stämningen är mysig, men eftersom att i alla fall jag inte är helt inne på handlingen så missas även mycket av själva teckningarna tycker jag.

Tanken med mangan tycker jag är superfin - en mystisk och spöklik skog med spännande varelser. Och jag gillar verkligen att det finns andra världar, eller dimensioner om man så vill, i "verkligheten". Att det vardagliga blandas med det speciella och övernaturliga på ett fint och otvunget sätt. Det är en tjusig manga men historien berättas tyvärr som sagt inte särskilt tydligt eller sammanhängande.



     




Tack till Ordbilder för recensionsexemplaret!








Beskrivning från Bokus:
Tidigt en sommarmorgon i början av tjugotalet går Clarissa Dalloway ut för att köpa blommor. Hon är en förtjusande kvinna, fångad i ett nät av plikter. På kvällen ska hon hålla en fest för att stödja sin förträfflige man i hans politiska karriär. Allt ska bli perfekt. Huset ska fyllas med framstående gäster. Och Peter, hennes ungdomskärlek dyker efter många år oväntat upp.

Mrs Dalloway utspelar sig under ett enda dygn i London, en stad starkt påverkad av första världskriget. Genom sin speciella teknik stream of consciousness låter Woolf romanens olika karaktärer komma till tals genom att skildra deras inre tankar och monologer. På detta sätt kommer de olika karaktärernas liv att korsa varandra på de mest oväntade sätt. Det blir ett händelserikt dygn, där personliga minnen och reflektioner om livet får stort utrymme.



Eget omdöme:
Denna bok är skriven i formen stream of consciousness. Karaktärernas tankar blandas med till exempel en förbigående bikaraktär. Textflödet känns oändligt utan direkt början eller slut. Ändå kan man utskilja att tiden går - men hela boken utspelar sig bara under ett enda dygn. Jag hade lite svårt att stanna i samma dygn under läsningen, jag tyckte allt som oftast att det var en ny dag.

Boken tar upp livets meningslöshet, fel livsval, sociala fasader. Det döljer sig vackra och sorliga budskap i boken, och visst kan jag känna med olika karaktärer och deras problem. Samtidigt känner jag att stilen stream of consciousness inte riktigt är min grej. Jag tycker att det var svårt att hänga med på vissa ställen och på andra var det bara långtråkigt. Men å andra sidan, med en bok som Mrs Dalloway står inte händelser i fokus utan personliga tankar och känslor.


      



Mrs Dalloway är en fin historia men jag tror att bokens betyg hänger på vad man tycker om berättarstilen. För min del sparar jag vissa vackra rader i sinnet, men boken som helhet får tyvärr ett ganska medelmåttigt betyg. Stream of consciousness är inget för mig.


Tack till Bonnier Pocket för recensionsexemplaret!




 



Beskrivning från Bokus:

Tillsammans med sina två små livliga söner flyttar den unga änkan Stella tillbaka till sina barndomstrakter i södra USA. Här har hon fått både bostad och jobb på det anrika Harper Handelsträdgård. Hon avskräcks varken av huset eller av dess ägarinna; den stentuffa Roz Harper. I närheten bor också den oborstade men snygge landskapsarkitekten Logan Kitridge. Snart inleder Stella och Logan en het romans. Men det finns någon som inte är glad åt deras kärlek... Ett kvinnligt andeväsen stör ofta Stellas nattsömn. Kan det vara någon som tidigare bott på Harpers Handelsträdgård? Vad har hon för ett förflutet som inte lämnar henne någon ro?

Första delen i en ny romantisk trilogi av Nora Roberts om tre kvinnor som möts vid en punkt i livet då de behöver hitta nya sätt att leva. De får hjälp och mod av varandra att våga tro på att livet kan ge dem nya möjligheter.




Eget omdöme:
Jag svängde ganska mycket medan jag läste denna bok, dels var den bra, lättläst och trevlig. Samtidigt kände jag ibland att den var förutsägbar och det fanns inga överraskningar eller något särskilt unikt med historien.

En sak som gav skavsår är hur karaktärerna är utformade. Kvinnorna är älskvärda, vackra, smarta, handlingskraftiga. Männen är attraktiva, manliga, starka, fantastiska. Ingen känns särskilt trovärdig eftersom att alla är så perfekta. Handligen är också nästan obehagligt perfekt, allt flyter på och löser sig utan minsta fnurra på tråden.

Dock tycker jag om hur så mycket kretsar kring trädgård. Det var intressant och gav en mysig stämning med allt kring växter, odling och handelsträdgården.

Ett spöke figurerar också i berättelsen, vilket var det som intresserade mig från första början. Det var dock närmare slutet som mer av handligen fokuserades på Harperbruden och efterforskningarna kring henne. Jag kan tänka mig att del två i trilogin kommer handla mycket mer om spöket.



        



Jag vet inte om jag kommer läsa fortsättningen. Det är ett trevligt tidsfördriv, inte minst för den mysiga trädgårdsmiljön, men när boken väl är utläst har den inte gjort något större intryck. Samtidigt vill jag ju ändå veta hur handlingen utvecklar sig. Kanske köper jag del två men det är ingen riktig brådska, det är ingen historia som man absolut måste veta fortsättningen på.

Jag vill gärna ge en 4:a men jag känner ändå att ett mer korrekt betyg är en 3:a. Helt okej.




Tack till Bonnier Pocket för recensionsexemplaret!









Beskrivning från Bokus:
Unik inblick i fångenskapens psykologi.


Den 2 mars 1998 blev tioåriga Natascha Kampusch överfallen och bortförd på väg till skolan. I över åtta år hölls hon inspärrad i ett specialbyggt ljudisolerat källarutrymme hos en man vid namn Wolfgang Priklopil. Fullkomligt utlämnad till förövarens nycker tvingades hon utstå såväl fysisk som psykisk misshandel, utan att veta om hon någonsin skulle bli fri igen. När hon som artonåring slutligen lyckades fly var hennes barndom över.

Med 3096 dagar tar Natascha Kampusch tillbaka makten över sin egen historia, från uppväxten och kidnappningen fram till utbrytningen och Priklopils självmord. Hennes vittnesmål över åren i gärningsmannens våld är en berättelse utan enkla svar, som ger en unik och utmanande inblick i fångenskapens psykologi. Insiktsfullt och drabbande beskriver Kampusch den frihetsberövades vardag: hur överlevnadsinstinkten kan få människan att anpassa sig till de mest extrema förhållanden, hur de fysiska betongväggarna omärkligt byts ut mot osynliga inre murar, och hur man som offer påverkas av en tillvaro där förövaren är hela ens värld. 




Eget omdöme:
Detta är en väldigt gripande bok men också väldigt imponerande. Natascha Kampusch skriver rakt och enkelt om hur hennes liv var före, under och även efter kidnappningen. När jag läste blev jag så otroligt imponerad av hur denna flicka, och senare unga kvinna, hanterar fångeskapen.

Stundtals är det svårt att läsa men jag känner inte att raderna fiskar efter medömkan. Det är ingen snyftbok skriven för att få medlidande. Hon berättar bara sin historia. Kampusch är saklig och reflekterar över varför hon tror att hon reagerade på vissa sätt i de olika situationerna hon ställs inför.

Man får också ta del av vad som händer efter att hon lyckas ta sig fri. Mediakarusellen som snurrar i rasande fart och som inte alltid respekterar henne och det trauma gått igenom.

Trots att boken är så sakligt skriven väcker den ändå starka känslor, det går inte att komma ifrån. Man vill gråta för Kampusch´s förlorade barndom och man blir galen på förövarens ondska, galen på media.

När jag läst ut boken kommer jag på mig själv att försöka reflektera över hur jag skulle hanterat en kidnappning och fångeskap i ett litet kolsvart rum i åtta år. Det går inte att föreställa sig hur man överhuvudtaget skulle stå ut, och respekten växer än mer för Kampusch.



     



Boken är inget mästerverk, men verkligheten tenderar inte att vara det heller. Detta är en sann historia som jag rekommenderar alla att läsa.


Tack till Bonnier Pocket för detta recensionsexemplar!










Beskrivning från Bokus:


I Bodleian Library i Oxford hittar Diana Bishop av en slump ett förhäxat alkemistiskt manuskript. Hennes upptäckt sätter igång mystiska skeenden och snart hemsöks biblioteket av demoner, häxor och vampyrer.

Mot sin vilja blir Diana indragen i något hon inte kan kontrollera och tvingas erkänna för sig själv att hon blivit förälskad i den som borde vara hennes största fiende - den bildsköne vampyren Matthew som har egna orsaker att intressera sig för manuskriptet.

Alla själars natt
är intelligent skriven underhållning som för tankarna till vampyrgenrens mästare Anne Rice. Som en blandning av Harry Potter, Twilight och True Blood, för en vuxen publik.


Eget omdöme:

Så bra. Så otroligt bra! Det känns lite som Twilight-sagan. Fast för vuxna. Samtidigt har Alla själars natt ett mycket större djup och historia än Twilight.

Något jag tycker otroligt mycket om är att det existerar fyra släkten jämsides: häxor/trollkarlar, vampyrer, demoner och människor. Dock är människorna inte medvetna om alla väsen. De tre resterande släktena är medvetna om varandra men de umgås aldrig med en varelse av annan sort, mycket fördomar och agg skiljer dem åt. Så när häxan Diana och vampyren Matthew börjar umgås blir det problem, för att inte tala om när de faller för varandra.

Harkness är så otroligt duktig på att väva samman bokens berättelse till en hel värld, något som för tankarna till Harry Potter. Vampyrers, häxors och demoners historia vävs samman med huvudhistorien kring Diana, Matthew och skriften.

Precis som med Edward i Twilight reagerade jag på hur Matthew är dominerande. Men samtidigt blir jag inte lika irriterad. Först och främst för att Diana är en självständig kvinna som vågar säga emot och stå för sig själv, men också för att man får veta varför han är sådan. Att vampyrer i allmänhet har en stor beskyddarinstinkt och även för att Matthew är alfahannen som vill försvara sin flock. Det beskrivs som en stor instinkt och dessutom är Matthew 1500 år gammal. Helt galet. Men då kan man förstå kvinnosynen - han har levt i över ett årtusende i patriarkiska samhällen. Att ändra på sig är inte lätt, särskilt inte när man har ett rovdjurs instinkt att "försvara sin hona", men man kan ändå tycka om Matthew - han försöker lägga undan ett årtusende av vanor när han vet att Diana inte alltid uppskattar hans dominerande.

Harkness´ vampyrer, och även andra väsen, känns otroligt trovärdiga. En scen jag kommer att tänka på är när Diana är upprörd och Matthew håller fast henne. Pulsen ökar, obehaget likaså. Allt hon vill är att komma loss. När Matthew släpper henne ber han henne att stå blickstilla. Om hon skulle vända sig om och springa skulle instinkten ta över och hon skulle bli bytet som jägaren måste fälla.

Åh, jag tycker så mycket om alla olika karaktärer! De har alla ett djup, varsin bakgrundshistoria som ger förståelse till deras handligar, ett särdrag och flera dimensioner. De där 691 sidorna försvann fort!



      



Jag blev sur när jag läst klart boken, jag tyckte att den slutade otroligt dåligt och man fick ju inte veta vad som hände sedan. Men sedan läste jag helt nyligen om att den ingår i en trilogi - All Souls, och att fortsättningen kommer i början av 2012. Då förstår jag helt plötsligt slutet. Och eftersom att det kändes så tomt när boken var utläst så kan jag bara säga att jag längtar efter uppföljaren! Förhoppningsvis är den runt 700 sidor den också!


Detta var ett recensionsexemplar från Månpocket - tack så hemskt mycket!