La Bibliothèque

Beskrivning från Bokus:
In every generation, there is a Chosen One. A slayer destined to protect the human race. She alone must fight the demons of hell. She alone must risk her life to stop the spread of evil. Buffy is the Chosen One.

In "Coyote Moon," a typical night at the carnival becomes deadly as shape shifters turn the amusement park into their own house of horrors.




Eget omdöme:

Detta känns som en bok för fansen. Man förväntas direkt att veta vem Willow är, Xanders karaktärsdrag och Buffys relation till Angel, trots att han inte ens är med i Coyote Moon. Ibland refereras det också till gamla händelser men bara ytligt. Det hjälper inte alls till med att förstå relationerna karaktärerna emellan. Det påpekas också ofta hur Buffy är relativt nyinflyttad till Sunnydale och hur hon inte gillar flytten men det ges aldrig en förklaring till varför hennes familj flyttade, var de kom ifrån och så vidare.

Bästa ordet för att beskriva boken - ytlig. Det ges ytterst ytlig information till läsaren. För en inbiten Buffy-fantast är boken kanske jättebra, men för mig som är ny på Buffy-området så blir det bara pannkaka. Det saknas till och med utseendebeskrivningar som brukar flikas in här och var i alla böcker för att man ska få en känsla för karaktären. (Hon viftade med sitt korta mörka hår etc.)


Men det är inte bara bakgrundshistorien som är ytlig utan även dialogen, Buffy och egentligen alla karaktärer. Coyote Moon handlar om ett tivoligäng som visar sig förvandlas till prärievargar. De är i stan för ett uppväckande av deras ledare vilken har varit död i hundra år. Farligt, farligt. I människoform har de redan förfört Buffys vänner inför ritualen, slagits med Buffy själv, hotat henne och låst in henne i en låda. Ändå tvekar hon inför tanken på att döda dem - de är ju ändå så snygga. Så mycket handlar om ytlighet i Coyote Moon att jag nästan kräks. När Buffy fångas i lådan så är inte första prioritet hur hon ska klara sig, att luften kan börja ta slut eller allmän panikkänsla. Nej, hon tänker på att det kommer att ta veckor för hennes ihoptrasslade hår att bli vackert igen..

Slutfajten med den store ledaren, som till råga på allt förvandlar sig till en farlig grizzly, var urusel. Hela historien har byggt upp till återuppståndelsen av ledaren och hur illa det skulle gå för alla omkring. Jag förväntar mig en ordentlig slutscen. Vad får jag? Buffy voltar in i grizzlybjörnen och sätter sedan ett svärd i honom. Det hela är över på mindre än en halv sida.



        



Jag brukar vara försiktig med att kalla en bok dålig, även om jag inte tilltalas kan jag ofta ändå objektivt se goda kvaliteter. Men Coyote Moon är skräp. En riktigt dålig bok. Dålig berättarstil, dåliga karaktärer, dåligt händelseförlopp.


Inget för mig. Alls.

Jag har jobbat mycket i helgen men har på något vis också hunnit med att läsa massor! Jag läser just nu Revolt igen, så snart har jag läst om hela Hungerspelstrilogin för andra gången. Det är så lätt att dras in och lätt att läsa ut. Helt perfekta böcker för att dra igång läslusten, för den tappade jag när jag började på Frankenstein. Jag förväntade mig såklart gammalmodig engelska men orkade inte ens igenom de första tre sidorna.. Nä, då dyker jag hellre ner i böcker där sidorna rusar!


     


Förresten så har jag funderat lite mer kring Hunger Games nu när jag hunnit smälta den, om jag varit lite orealistisk i min bedömning av filmen. Fast jag kom fram till att nej det tycker jag inte. Eftersom första halvan var så bra så är det inte mer än rätt att andra halvan borde hålla samma standard. Och sen tänker jag på Harry Potter-filmerna. De följer inte heller böckerna till punkt och pricka men lyckas ändå skapa helt fantastiska filmer! Fast ja, sen är ju Harry Potter i en helt egen kategori också. ♥


Och förresten: visst är de nya pocketomslagen snygga?

Okej, nu har jag sett Hunger Games! Jag är överlag ganska nöjd men inte helt imponerad. Första halvan var super, andra delen sådär. Och självklart vill jag inte att filmen ska följa boken slaviskt, däremot så tycker jag att många viktiga scener och händelser gick förlorade i filmen.

Ni som ska se filmen idag eller senare kan gärna komma tillbaka och läsa då och se om ni håller med mig!


SPOILERVARNING!



Positivt med filmen:

- Slåtterscenen. Tårarna bränner bakom ögonen.

- När Katniss och Peeta visas upp i paradvagnen med brinnande dräkter. Jättemäktig scen! Lite tråkigt var dock att elden var ganska dåligt gjord. Ingen superbra specialeffekt.

- Rue´s dödsscen och scenen efter. Så vackert. Det var knäpptyst i biosalongen. Tårar i ögonen även här.

- Mycket av filmen utspelar sig på tåget till the Capitol samt i staden. Väldigt väl genomfört hur de stylas, visas upp och tränas! Själva huvudstaden var också väldigt välgjord och trovärdig.

- Peeta! Jag var ganska skeptiskt till Josh Hutcherson men hans skådespel var lysande! Jag är också väldigt nöjd med karaktären Effie Trinket även om jag tycker att hon kunde få ta mer plats. Hon är en bra karaktär, men hon blir ganska platt och endimensionell i filmen.

- Snyggt och realistiskt skådespel med pilbågen!

Sämre sidor av filmen:

- Suddigt. Särskilt början var väldigt skakig och det fanns ingen fokus i bilden att hinna fokusera på. Det gav karaktär men jag blev faktiskt också lite snurrig precis i början. Det kan förvisso bero på att jag var lite trött, men det är ändå ingen filmstil jag tycker om. Det var jättejobbigt att titta på i början. Fightingscenerna var också skakiga och man hann inte med att se vad som hände. Bra sätt att slippa visa groteska scener men återigen svårt att hinna uppfatta vad som händer.

- När första halvan av filmen var välgjord och utförlig så var andra halvan mer och mer stressig. Små, men viktiga scener eller händelser skippades och slutet kom väldigt fort. Ena minuten har de vunnit spelen och andra sitter de stylade på scen tillsammans med Caesar.

- Få scener i grottan, och de som fanns var ganska innehållslösa.



- Det framkommer inte helt tydligt att det bara är en strategi att spela kär, i alla fall från Katniss sida. Ingen förklaring ges varken under eller efter spelen så som biobesökare får jag uppfattningen om att Katniss och Peeta är väldigt kära i varandra.

- I slutet tycker jag inte att man får se hela allvaret i vad Katniss har gjort mot regimen. Inget tyder egentligen på att en revolt är på väg, att en hotande stämning börjar trycka på eller att det kommer bli svåra konsekvenser.

- Jag saknade lite väl utvald filmmusik för att ytterligare höja stämningen till vissa scener. En stor del av anledningen till att jag fick rysningar till vagnscenen var för att musiken höjde upp scenen till en nästan episk nivå.

- Kyssen var lam. Snabb och barnvänlig utan ömhet eller passion.







Övriga reflektioner:

- I första mötet med Haymitch är han såklart full och har spriten i fokus. Men han nyktrar snabbt till i filmen och inga tendenser syns sedan till något drickande. Han var dessutom en charmig och ganska humoristisk karaktär, en glad prick. Jag gillar det även om jag som biobesökare hade velat få ta del av anledningen till hans drickande och få se en lite mörkare sida. Han har ju faktiskt överlevt ett hungerspel själv - genom att mörda andra barn. Och nu tvingas han år efter år handleda barn och ungdomar för att sedan se dem dö.

- Viktiga händelser fattades. Som exempelvis Haymitch´s citat "Here’s some advise, stay alive!" Han trillar inte heller ner från slåtterscenen, Effie beklagar sig inte över att hon tilldelats ett så "dåligt" distrikt. Katniss drogar inte Peeta i grottan. Cato släppte oväntat sin badass-attityd i slutet. Jag är dock väldigt nöjd med killen som spelar Cato.


- Mutanterna skapades inte av de döda spelarnas DNA. Vilket kanske var lika bra för att inte göra filmen alltför grotesk och hemsk för yngre tittare. Dock tycker jag att djuren mest såg ut som dåligt datagjorda hundar med mycket muskler. Jag hade väntat mig något mer monstruöst och skrämmande. Galna bestar out to get you liksom.

- Det framkommer inte heller hur sjuk Peeta faktiskt är och blir av sin skada i benet. Han får inte heller ett nytt ben, det egna är friskt som alltid.







Jag kan förstå alla de som är helt knockade av hänföring efter Hunger Games! Och samtidigt förstår jag dem inte alls. Jag är lite kluven. Men klart att man ska se filmen! Allas vår älskade trilogi kommer till liv!


Vad tyckte du?

Jag har haft omläsning av första delen i Hungerspelstrilogin och ikväll går jag på smygpremiären! Peppad!

Ska någon av er gå på smygpremiären eller den officiella premiären imorgon?


     

        



Grattis till vinnaren och tack till er som deltog!

Imorgon avslutas utlottningen av Umbra. Passa på att vara med! Än så länge är det väldigt få som tävlar, lite synd men desto större chans för de tävlande! 


     

Beskrivning från Bokus:

Skulle du köpa en vålnad? Förmodligen inte.
Men det är just vad Jude Coyne gör, på internet. Coyne är en firad rockstjärna som dragit sig tillbaka till sin gård i North Carolina med sin samling av platinaskivor, ockulta troféer och sin flickvän, Georgia.

Vålnaden som levereras punkligt i en hjärtformad ask är tänkt som ett makabert tillskott till samlingarna. Men vålnaden vill se Jude Coyne död och begraven. Och det gäller inte bara Coyne. Alla som kommer i vålnadens väg riskerar att gå samma öde till mötes. Jude och Georgia tvingas fly för sina liv. Det blir en skräckfärd till helvetet utan returbiljett, undan vålnaden, utan nåd.




Eget omdöme:
Jag har länge kikat på denna bok och är glad att jag äntligen slog till. För det är en bra bok, men kanske inte så mycket mer än så.

Visst är boken skrämmande och kuslig. Allra mest i början när spökerierna drar igång och man inte riktigt har svar på sina frågor om vem och varför. Längre fram i boken tycker jag att det blir mer direkt våld än skrämmande incidenter och som läsare sitter jag inte som på nålar och är orolig för att vända blad, vilket jag gjorde i början. Dock är jag ganska lättskrämd, så början av boken känns kanske inte lika kuslig för andra läsare.


Det finns en ganska obehaglig bakgrundshistoria som nystas upp längre fram i boken. Dock tycker jag inte att den går särskilt djupt. Man får veta det nödvändiga för att knyta ihop säcken men inte särskilt mycket mer. Likadant är det med karaktärerna. Det absolut väsentliga för historien finns där men inga egentliga bakgrundshistorier eller karaktärsdrag. För mig stapplar boken med så ytliga karaktärer. När boken är utläst har jag inte lärt känna dem och kan inte säga att "detta är Jude" eller "så här skulle Georgia göra".

Senare i boken flyr karaktärerna och ger sig ut på vägarna. Det känns som om tanken är en kort men episk resa på flykt. Istället tycker jag bara att det är lite kringvacklande och egentligen sker inte särskilt mycket för att föra händelseutvecklingen vidare. Igen, i alla fall inget som går på djupet.



       

För mig är detta en lättsmält bok men också lätt glömd. Ryslig på vissa ställen men annars gör den inget större avtryck. Helt okej, men jag är ändå glad att jag läste den.

Av en slump hittade jag nyligen Umbra liggandes i en kartong sedan flytten i december. Och eftersom jag inte ens har saknat albumet så tycker jag att jag lika gärna kan lotta ut den till någon!

Albumet är häftat och helt och rent. Inga repor eller skavanker. Jag har läst den en gång men inte böjt sidorna alls så albumet är sådär härligt stelt som första gången man öppnar det. Som nytt! Läs min recension här! 


   


Så! För att tävla:

- Lämna en kommentar i detta kommentarsfält om att du är med och tävlar så har du en lott i dragningen!

- För två extra lotter skriver du ett litet inlägg om tävlingen på din blogg!




Deadline: Måndag, 19:e mars
Lämna mailadress eller bloggadress så att jag kan kontakta dig om du vinner!


Lycka till!

Beskrivning från Bokus:
Nigerianske Amos Tutuola (1920-1997) tillhör den afrikanska litteraturens mest inflytelserika författare. Berättaren i hans andra roman Mitt liv i spökenas bush förirrar sig in i bushen som sjuårig pojke. Först när det är för sent att vända tillbaka förstår han att han i själva verket har trätt in i spökenas bush, en plats där enbart de döda är välkomna. I sina försök att hitta tillbaka till de levandes värld vandrar han från spökstad till spökstad. På vägen träffar han på den ena oförglömliga karaktären efter den andra: stinkspöket, den blixtögda modern, superkvinnan.

I Mitt liv i spökenas bush väver Amos Tutuola samman yorubafolkets häpnadsväckande mytologi med egna överrumplande infall. Ilande skräck och rungande skratt är lika viktiga, oskiljaktiga delar i en sant magisk berättelse. Sphinx utgåva är den första svenska översättningen av denna moderna klassiker. Boken är dessutom försedd med originalillustrationer av John Andersson och ett ingående efterord av översättaren Niklas Nenzén.




Eget omdöme:

Detta är en bok jag faktiskt inte läst ut, trots att den inte har särskilt många sidor. Jag har försökt och försökt men fastnar bara inte. Ändå kan jag tycka om boken rent objektivt. Det är ett fantastisk surrealistiskt berättarspråk och en intressant inblick in i afrikanska myter och legender.

Jag tror att problemet för mig är det snabba händelseförloppet. Pojken dras in i massor av olika situationer i en väldigt snabb takt och tillsammans med ett stundtals konstnärligt språk blir det för mycket. Jag tror också att det helt enkelt inte blivit rätt tillfälle för just denna bok. Jag har helt enkelt länge varit inne i en period med mer lättläst litteratur.

Jag har inte tjuvkikat på slutet för jag tror absolut att jag kommer att läsa ut Mitt liv i spökenas bush tillslut. Men efter försök på försök ger jag upp för tillfället och låter den mogna. Kanske blir den en jättefavorit längre fram?

Men vill du ha en utmanande läsupplevelse med snabba vändningar så är detta rätt bok för dig!




Det känns inte rätt att ge ett betyg när jag inte läst ut hela boken så det lämnar jag öppet.


Tack till Sphinx förlag för recensionsexemplaret!

De ickesynliga. Inte helt imponerad än måste jag säga. Jag har kommit ungefär halvvägs men den kanske blir bättre? We´ll see.


       

13. The Dead Girls' Dance - Rachel Caine ........................................ 329s
12. Glass Houses - Rachel Caine ..................................................... 320s
11. Frost - Maggie Steifvater ........................................................... 284s
10. Oskuldens tid - Edith Wharton .................................................... 412s
9. Minnet av en smutsig ängel - Henning Mankell ............................... 355s


Totalt antal böcker: 5
Totalt antal sidor: 1700

Antal lånade böcker: 1
Antal recensionsexemplar: 2


Det har varit en dålig månad. Jag har sett fram emot mina beställningar och inte haft någon lust att läsa annat. Jag har ströläst lite Harry Potter men inte ens dessa underbara böcker fastnade jag för särskilt länge.

Jag är ganska nöjd med den här utmaningen. Tre av fem är i alla fall över hälften. Men det är så svårt att läsa ut de två sista! Jag har försökt och försökt förut. Tog med en utomlands i december för att verkligen inte kunna lockas av andra böcker. Men icke. De passar mig helt enkelt inte.


      




Ingen favorit denna månaden heller. Frost var lättläst och trevlig men inte mycket mer än så. Lite synd, det hade varit kul att följa en serie om vargar!

Bättre lycka nästa månad!

Det har blivit en lagom hög de senaste dagarna. Jag har ju långa listor med böcker att köpa men jag tar det långsamt. Några i taget för att inte bli alltför stressad. Om jag har för många böcker får jag nästan hjärnsläpp och vet inte var jag ska börja.


Förresten så fick jag inte hem Unholy-böckerna från bokrean! Dagen efter att jag beställt och betalat fick jag ett mail om att de var slut. Känns lite dumt att det inte kunde uppdaterats innan jag betalade..

Och på tal om bokrean så har jag kikat runt men inte hittat ett dyft som känns intressant. Tyvärr. Men jag är ganska nöjd ändå.



Glömde The Summoning på bilden!


The Morganville Vampires vol 1: Glass Houses, The Dead Girls´ Dance, Midnight Alley
Buffy the Vampire Slayer vol 1: Coyote Moon, Night of the Living Rerun, Portal Trough Time
Frankenstein
En hjärtformad ask
De ickesynliga
Metro 2033
The Summoning